Nu sitter jag här i lugn och ro, efter en sorgsen morgon fylld med tårar i mängder och använda näsdukar. Med fina ord från prästen om hur underbar vår älskade farfar Gunnar var som människa är det svårt att inte gråta. Eller rättare sagt så är det svårt för mig att gråta i alla fall när det kommer att ta farväl utav människor man känner. Jag är en riktig känslomänniska som avskyr att ta farväl, eller som prästen sa på återseende! Jag kommer sakna varma, fina och fantastiska farfar Gunnar. En person som haft stort inflytande på mig och alltid vart på glatt humör. Känner dock lite skuld att jag inte vart med upp till sjukhuset och hälsat på när han låg där, men ändå på samma gång lite lättad över att inte ha förstört min bild av "riktiga farfar". En farfar som inte var sjuk utan pigg och glad! Visslandes, skrattandes och med en lite pillermarisk blick! Det är så jag vill komma ihåg honom.

Prästen bad oss också i en tyst stund plocka fram våra starkaste minnen med farfar, vilket gjorde att jag grät mer eftersom jag inte kommer få uppleva något med honom igen. Men när jordelivet är över och vi far vidare hoppas jag på ett återseende och att få skapa nya minnen med farfar. Till dess vila i frid kära farfar!